För att rätt kunna bedöma hur regleringen bör utformas är det av
intresse att beröra några av de uttalanden som gjorts under årens lopp i samband med lagstiftningsingripanden och som tagit sikte på gränsdragningsproblem. I det föregående har redan berörts problemen i samband med gissningstävlingar och vissa mekaniska anordningar (tivolispel). När frågan behandlades i utredningssammanhang (SOU 1938:17) anfördes att gissningstävlingar och tivolispel skulle hänföras till lotteri
även om företagna prov skulle visa att skickligheten var avgörande.
Tidningstävlingar av typen ordgåtor o.d. borde enligt utredningen
också anses som lotterier oavsett vilka krav de ställer på deltagarnas skicklighet. Utredningen anförde vidare (a.a. s. 48):
Å andra sidan torde av den föreslagna exemplifieringen ”lottning, gissning, vadhållning eller jämförlig” anordning framgå, att t.ex. en idrottstävling, oaktat givetvis även där ett slumpmoment spelade in, icke omfattades av stadgandet. Detsamma gällde naturligtvis tävlingar av konstnärlig eller litterär beskaffenhet, tävlingar beroende på yrkesskicklighet eller särskild utbildning och andra dylika tävlingar. Även om vid sådan tävling två eller
flera deltagare skulle befinnas lika vinstberättigade och resultatet därför skulle slutligt avgöras genom lottning dem emellan, torde lotteribestämmelserna här icke vara att anse såsom tillämpliga.
I prop. 1993/94:182 anfördes bl.a. (s. 53):
Som nämnts tidigare är slumpen inte avgörande för bedömningen om det är ett lotteri. Det kan vara fråga om ett lotteri även om vinstmöjligheterna inte till någon del beror på slumpen. Hänsyn skall även tas till verksamhetens SOU 2000:50 Lotteribegreppet 123 allmänna karaktär. Idag är uppfinningsrikedomen stor när det gäller att hitta på nya former av tävlingar och spel som vid en närmare granskning visar sig vara ett lotteri. Om pristagare, efter det att deltagarna fått besvara ett antal frågor, utses genom lottning är det fråga om lotteri. Ytterligare exempel på lotteri är att vinnaren utses genom det först öppnade rätta svaret eller att vinnare blir den som hinner svara först.
Av de anförda exemplen framgår att de gränsdragningsproblem som lagstiftaren särskilt uppmärksammat är de som uppkommer i samband med olika former av ”tävlingar”. Sådana tävlingar innehåller ofta fleram typer av utslagsmetod. Det kan t.ex. vara så att alla som vill får vara med i själva tävlingen - det kan t.ex. gälla att besvara frågor i en tidning -och vinnaren utses bland de rätta svaren genom lottning. Som har framgått av förarbetsuttalandena är detta ett typfall på en tävling som skall betraktas som ett lotteri och detta oavsett svårighetsgraden på frågorna. Det står också klart att slumpmomentet i dessa fall normalt är den helt dominerande utslagsfaktorn. Det är mot den bakgrunden också
tydligt att den särskilda regeln om hänsyn till verksamhetens allmänna karaktär kan få viss betydelse. Är det i det enskilda fallet osedvanligt svåra frågor - det kanske inte ens behövs någon lottning för att utse vinnare - kan tävlingen ändå komma att betraktas som lotteri med hänsyn till verksamhetens allmänna karaktär. Tanken med den ifrågavarande regeln är ju att man vid prövning av det enskilda fallet inte alltid skall behöva bedöma huruvida slump eller skicklighet har varit avgörande utan kunna anlägga ett mer schablonartat betraktelsesätt och
bedöma om verksamheten typiskt sett uppfyller förutsättningarna för lotteri.
Situationen kan te sig annorlunda om det t.ex. krävs någon form av
inträdesprov för att få vara med i tävlingen och denna sedan avgörs enbart på grundval av deltagarnas prestationer. Det kan t.ex. gälla en frågetävling i TV där den inledande gallringen görs med hjälp av kunskapsprov - personliga egenskaper såsom uppträdande, charm o.d. tillmäts kanske också betydelse – och där kunskapsfrågor fäller det slutliga avgörandet. Gränsdragningsproblem kan naturligtvis uppkomma
även i den här typen av tävlingar. Frågorna kan t.ex. vara
ganska lätta att besvara och de tävlande kan nära nog vara garanterade åtminstone viss minsta vinst. Det kan också vara så att slumpmoment har lagts in som en del av tävlingen. I sådana fall synes den särskilda regeln om verksamhetens allmänna karaktär få ganska liten betydelse.
En tävling av detta slag är i regel utformad på ett sätt som är speciellt för just den tävlingen. Det kan därför vara svårt att finna någon allmän karaktär utan frågan om verksamheten utgör lotteri får avgöras efter en helhetsbedömning av det enskilda fallet. Vid denna bedömning torde det utslagsgivande i regel få bli vad som är det huvudsakliga inslaget i 124 Lotteribegreppet SOU 2000:50
tävlingen, slumpen å ena sidan eller skicklighet/prestation å den andra sidan. Därvid torde dock särskild tyngd få fästas vid det moment som fäller det slutliga avgörandet i fråga om vinstmöjligheterna. Här bortses från att det i vissa fall där det förekommer en blandning av slump och prestation torde kunna bli aktuellt att anse att verksamheten består av två skilda delar, dvs. dels ett lotteri, dels en tävling.
Av det anförda bör man enligt utredningen dra den slutsatsen att den särskilda regeln om hänsyn till verksamhetens allmänna karaktär bör finnas kvar. Vidare kan konstateras att det då knappast går att i definitionen ge uttryck för att vinstmöjligheterna ”avgörs av” eller
”huvudsakligen beror på” slumpen. I stället bör definitionen i likhet
med vad som gällde enligt 1982 års lag bygga på att vinstmöjligheterna
”helt eller delvis beror på” slumpen till följd av vissa förfaranden,
nämligen ”lottning, gissning, vadhållning eller liknande förfaranden”. Uttrycket ”liknande förfaranden” bör dock bytas ut mot ”därmed jämförliga förfaranden” med hänsyn till att det, som tidigare nämnts, kan hävdas att det förstnämnda uttrycket i gällande lag har fått en mycket begränsad innebörd. Den nya definitionen bör tas in i 1 §.